Den kardiovaskulära säkerhetsprofilen vid peroral behandling med semaglutid, en GLP-1-receptoragonist, har tidigare utvärderats hos patienter med typ 2-diabetes och hög kardiovaskulär risk. I JAMA presenterades nyligen en randomiserad dubbelblindad studie som utvärderat de kardiovaskulära effekterna.

Totalt inkluderades 9 650 deltagare, samtliga ≥50 år med typ 2-diabetes och ett HbA1c mellan 6,5 och 10,0 procent. För att inkluderas skulle de dessutom ha en känd aterosklerotisk kardiovaskulär sjukdom och/eller kronisk njursjukdom. Utöver sedvanlig behandling randomiserades deltagarna i ett 1:1-förhållande till antingen peroral behandling med 14 mg semaglutid dagligen eller placebo. Det primära utfallsmåttet var allvarliga kardiovaskulära händelser och inkluderade kardiovaskulär död, icke-dödlig hjärtinfarkt eller icke-dödlig stroke. Sekundärt utfall var allvarliga njurkomplikationer.

Vid uppföljningen, efter i genomsnitt 47,5 månader, hade en primär händelse inträffat hos 12,0 procent av patienterna som fått semaglutid, jämfört med 13,8 procent i placebogruppen. Detta motsvarade en signifikant relativ riskreduktion på 14 procent (hazardkvot 0,86; 95 procents konfidensintervall 0,77–0,96; P = 0,006). Allvarliga biverkningar var något färre i interventionsgruppen (47,9 procent vs 50,3 procent), medan gastrointestinala besvär förekom hos 5,0 procent jämfört med 4,4 procent i placebogruppen. Avseende det sekundära utfallet fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

De främsta styrkorna med studien inkluderar ett stort antal deltagare och lång uppföljningstid. Till begränsningarna hör bland annat att endast patienter med typ 2-diabetes och samtidig kardiovaskulär eller kronisk njursjukdom inkluderades samt att populationen var demografiskt snedfördelad, med underrepresentation av kvinnor och mörkhyade deltagare. Det bör även belysas att studien fick ekonomiskt stöd av Novo Nordisk, som är det företag som tillverkar semaglutid.

Sammanfattningsvis tyder resultaten på att daglig peroral behandling med semaglutid är mer fördelaktig än placebo för att minska risken för allvarliga kardiovaskulära händelser hos patienter med typ 2-diabetes och samtidig systemsjukdom, utan ökad risk för allvarliga biverkningar.