Egenreferat. Hjärnavbildning är central i utredningen av kognitiv svikt, och i den radiologiska bedömningen ingår att gradera regional atrofi. Den mest studerade typen av regional atrofi är medial temporallobsatrofi (MTA), vilken graderas med Scheltens skala från 0–4. I MTA-gradering ingår höjden på hippocampusstrukturen och sekundär vidgning av intilliggande likvorrum. Medial temporallobsatrofi är starkt förknippad med Alzheimers sjukdom, men förekommer även vid LATE (limbic-predominant age-associated TDP-43 encephalopathy) och i viss mån vid frontotemporal degeneration. En del alzheimerpatienter har dock varianten »hippocampal sparing type«, där atrofin huvudsakligen sitter parietalt. En fallgrop är att patienter med normaltryckshydrocefalus – som inte sällan söker vård för kognitiva symtom – har dilaterade temporalhorn, vilket pressar ned hippocampus och kan misstolkas som uttalad medial temporallobsatrofi.

Det finns en utbredd uppfattning att MTA-gradering är svår och subjektiv. Eftersom en hög medial temporallobsatrofi kan driva diagnostiken starkt i riktning mot en specifik diagnos (alzheimer) är det viktigt med hög reliabilitet. Det finns gott om webbplatser och utbildningsmaterial som beskriver medial temporallobsatrofi, med bildexempel för varje steg i skalan, och det är vanligt att radiologer använder sådana bilder vid en demensbedömning.

Tolkningen av MTA-poängen varierar. Vanligast är att MTA ≥2 på endera sidan tolkas som patologiskt hos patienter <75 år, me­dan ≥3 är patologiskt hos äldre. En alternativ tolkning är att ett medelvärde mellan höger och vänster på ≥2,0 är patologiskt i alla åldrar. Detta kan dock leda till fler falskt positiva fynd hos äldre, så Svensk förening för neuroradiologi rekommenderar i nuläget den förstnämnda tolkningen.

Den aktuella studiens syfte var att jämföra alla offentligt tillgängliga bildexempel på MTA-skalan och att mäta deras samstämmighet genom att normalisera höjd och area från de strukturer som ingår i en MTA-gradering [1]. Det huvudsakliga fyndet var att överlappningen var stor mellan varje steg i skalan. Ett annat fynd var att graderingen i de publika bilderna var mer starkt kopplad till temporalhornen än till hippocampus, vilket kan antyda att en del av de »typiska patienterna« kanske i själva verket har inslag av hydro­cefalus.

Slutsatsen är att en mångfald av olika exempelbilder med bristande samstämmighet skapar förvirring och sänker reliabiliteten hos detta välanvända radiologiska mått. I artikeln publicerar vi »lektotypbilder«, som är valda på basis av normaliserade areor, med fokus på hippocampus (Figur 1). Inom biologisk forskning är en lektotyp ett typexemplar som representerar en art.