Egenreferat. Epilepsi kan medföra nedsatt arbetsförmåga och bidra till arbetslöshet, långtidssjukskrivning och sjukpension. Sjukdomens attackvisa karaktär innebär även en risk för kortare sjukfrånvaroperioder. Försäkringskassans register omfattar sjukfrånvaro som varar minst 14 dagar, medan kortare frånvaro som ersätts av arbetsgivaren inte registreras nationellt.

I den aktuella studien undersöktes sjukfrånvaro hos 288 personer med epilepsi som arbetade, studerade eller var arbetssökande. Deltagarna hade inkluderats i den regionala prospektiva Predict-studien i samband med rutinbesök vid VGR:s neurologmottagningar [1]. Data om totalt antal sjukskrivningsdagar samt socioekonomiska variabler inhämtades från SCB.

Vid inklusionen fyllde deltagarna i ett frågeformulär inkluderande flervalsfrågan »Har du det senaste året varit hemma från arbete/studier eller avstått från att söka arbete på grund av epilepsi?«. Svarsfördelningen var följande: »Nej« 76,4 procent (n = 220), »Ja, 1–5 dagar« 13,9 procent (n = 40), »Ja, 6–10 dagar« 1,4 procent (n = 4) och »Ja, fler än 10 dagar« 8,3 procent (n = 24).

Ålder, kön och typ av epilepsi var likartat fördelade mellan de 220 som svarade »nej« och de 68 som svarade »ja«. Sjukfrånvaro var vanligare bland personer som insjuknat under de senaste två åren, haft anfall under det senaste året, hade polyterapi eller rapporterade biverkningar. I en multivariat analys framkom att anfall under det senaste året var den klart starkaste prediktorn för sjukfrånvaro.

En tidigare större registerstudie i Sverige visade att utbildnings- och inkomstnivåerna var lägre hos personer med epilepsi [2]. Den aktuella studien fann inga sådana skillnader mellan personer som rapporterade sjukfrånvaro eller inte – det ska dock noteras att endast personer som arbetar, studerar eller är arbetssökande inkluderades här.

En jämförelse med SCB:s registerdata över totalt antal sjukskrivningsdagar under ett helt kalenderår visade att 68 procent av de 68 personer som självrapporterat sjukfrånvaro inte hade sjukskrivning enligt registerdata. Detta indikerar sannolikt att kortare sjukfrånvaro inte fångas upp av nationella register.

Uppföljning med samma enkät efter 1 och 2 år visade ingen signifikant förändring i antalet självrapporterade sjukfrånvarodagar, vilket innebär att kort tids sjukfrånvaro ett år innebär risk för frånvaro även nästa år. Denna kunskap kan ha betydelse för bedömning av ansökan om särskilt högriskskydd.

Studien visar att majoriteten av personer med epilepsi som är i arbete eller studier inte behöver vara hemma på grund av sjukdomen, medan den mindre andelen med svårbehandlad epilepsi behöver det. Information om att risken för detta är högst under de första två åren kan vara relevant för nydiagnostiserade individer.