Egenreferat. »Fatigue och utmattningssyndrom, när man ser det i sin bokning så suckar man lite för sig själv, för de är patienter som är väldigt svårbehandlade. Som tar tid vi inte har. Och jag upplever att jag inte har kompetens för sådana här patienter, man har inte mycket behandling att erbjuda.«

Citatet kommer från en av intervjuerna i vår studie, där en specialistläkare i allmänmedicin berättar om sina erfarenheter av patienter med långvarig trötthet.

Minst 10 procent av alla nybesök i primärvården har trötthet som huvudsaklig sökorsak. Ihållande trötthet innebär en utmaning för primärvårdsläkaren, som har begränsat med tid att utesluta en rad faktorer som kan orsaka trötthet – från cancer och hjärtsvikt till alkoholbruk och sömnapné. Listan kan göras lång. Samtidigt får färre än en tiondel som söker vård för trötthet en somatisk diagnos som förklarar symtomet.

I denna studie har vi kartlagt läkares erfarenheter av patienter med svår och ihållande trötthet i primärvården för att förbättra vårdprocesser för patienter och läkare. Genom fokusgruppintervjuer med 39 läkare från tre vårdcentraler i Region Stockholm undersökte vi hur läkare resonerar kring bedömning, behandling och sin yrkesroll. Vi analyserade materialet med tematisk analys.

Läkare beskrev frustation och otillräcklighet i mötet med långvarigt trötta patienter (Figur 1). Det saknas riktlinjer, och utredningarna upplevs som resurskrävande med låg avkastning. Diagnoser som utmattningssyndrom och kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) används, men deras kliniska nytta ifrågasätts. Få behandlingar är effektiva, och läkare saknar en förklaringsmodell att ge sina patienter. Specialiserad multimodal rehabilitering kan avlasta primärvården, men upplevs inte förbättra patienternas tillstånd. Sjukskrivning är ofta en nödvändig men problematisk åtgärd, ibland dikterad av tidspress snarare än klinisk övertygelse. Många upplever dessutom en rollförskjutning där konsultationen kretsar kring psykosociala frågor och livsval snarare än medicinska tillstånd. Många läkare känner sig obekväma i den rollen och är rädda att medikalisera lidande. För att undvika ömsesidig frustration sågs samsyn med patienten som den viktigaste aspekten av arbetet.

Resultaten pekar på behovet av att förbättra vårdprocesser för patientgruppen. Primärvårdsläkare behöver stärkas i sitt kliniska beslutsfattande, och det är avgörande att effektiv behandling utvecklas. Just nu pågår en stor klinisk prövning i Region Stockholms primärvård dit patienter kan remitteras oavsett hur tröttheten debuterade (www.trötthetsstudie.nu).