Konstfacksstudenten Anna Odell spelade upp en stormande psykos och hamnade inte bara i bältessäng utan också i tingsrättens bås. Det verkar lätt att lägga en över­seende hand på detta konstprojekt på kultursidan i tidningen, men det är förståeligt att sjukvårdspersonalen hade svårigheter att hantera denna våldsamma konstnärlighet i praktiken. Om en skvatt galen person kommer till akuten endast tack vare polis är det ju tjänstefel att inte agera. När det visade sig att »Okänd kvinna« bara var »ett får i ulvakläder« på uppsåtligt besök, är det inte konstigt att man blir förbannad.
Lika dumt som konstprojektet i sig, lika ­viktigt är det emellertid att se de frågor rättegången reser kring sjukvården som brotts­offer. Hur långt var steget mellan ilska och juridisk process? Vilka strategiska överväganden gjorde klinikledningen? Förhoppningen om en fällande dom, handlar den om att bli upprättad, få ekonomisk ersättning eller att skapa prejudikat?
Bortsett från våldsamt motstånd (som förstås är oförsvarligt) är det ändå vardagsmat att personer, mer eller mindre medvetet, söker akutvård för symtom och sjukdomar de inte har. En wallraffande arbetsmetod är inte heller unik. Senast i våras lurade friska journalister från Dagens Nyheter till sig antibio­tika genom att klaga på halsont hos distriktsläkare.

Sjukvården brukar sällan vilja figurera i juridiska processer, åtminstone på de anklagades sida. Att S:t Görans psyki­atriska klinik ger kalabaliken kring Anna Odell ett rättsligt efterspel är inte bara en sällsynthet, det blir också ett ställningstagande som i förlängningen kan innebära att rättsväsendet får ett större inflytande över sjukvården i framtiden.