Jag är nyss hemkommen från Vancouver, Kanada, och kongressen »Peer-review and biomedical publishing«, arrangerad av BMJ och JAMA. Det var mödan värt att åka till andra sidan jorden. Vetenskapens verktyg kan användas för att studera hur medicinsk forskning paketeras och kommuniceras. Med uppseendeväckande resultat.
En enkätstudie med författare i högrankade tidskrifter visade att det är vanligt med spökskrivare och att personer sätts upp som medförfattare av svågerpolitiska skäl. I New England Journal of Medicine hade spökskrivare varit inkopplad på var tionde artikel, och i Nature Medicine förekom otillbörligt medförfattarskap i var tredje artikel. En annan studie redovisade att ekonomiska intressekonflikter ofta förekom i kliniska prövningar. Av 844 kanadensiska forskare listade i databaser som »www.clinicaltrials.gov« uppgav 10 procent egen ekonomisk intressekonflikt, och ytterligare 28 procent hade bevittnat andras.
Apropå sårbara redaktionella processer presenterades tankeväckande rön om referentgranskning. En tidskrift skrev ihop ett manus om en påhittad men mycket välgjord studie men gjorde två versioner: en version där behandling A var bättre än B och en version där A och B var lika bra. De två versionerna skickades slumpmässigt till 200 referenter. Resultatet: Det positiva fyndet hade 20 gånger större chans att bli rekommenderat för publicering än det negativa fyndet, trots att manusversionerna var i praktiken identiska.
Erfarenheter från mina möten med läkartidningskollegor från resten av världen stärker mig i övertygelsen att Läkartidningen är på rätt spår i vår strävan att skärpa våra egna redaktionella rutiner. De nya författaranvisningar som lanseras senare i höst innebär bland annat tydligare riktlinjer för hur författarskap och jäv ska deklareras.
