Att svensk klinisk forskning har problem är ingen nyhet. Problemet har varit föremål för dels en utredning av Olle Stendahl (SOU 2009:42, »Klinisk forskning – ett lyft för sjukvården«), dels Näringsdepartementets tillsättning av Delegationen för samverkan inom klinisk forskning ‹www.sou.gov.se/samverkanklinforsk›. Delegationen, som leds av Nina Rehnqvist, har agerat på olika sätt för att förbättra samverkan mellan de tre viktiga aktörerna, hälso- och sjukvård, akademi och industri.
Vad är då en god miljö för klinisk forskning? Som ett exempel på en sådan miljö som allmänt ansetts som framgångsrik har Serafimerlasarettet i Stockholm lyfts fram i en nyutkommen skrift, författad av läkare som var verksamma på sjukhuset de sista decennierna före dess nedläggning 1980. Magnus Björkholm, som författat ett av kapitlen, framhåller som de viktigaste framgångsfaktorerna: en god sjukvård som bas för FoUU-verksamhet, en positiv selektion av medarbetare med olika och kompletterande bakgrunder samt en allmän trivsel i arbetet. Gunnar Biörcks betydelse som visionär chef för medicinkliniken 1958–1980 framhålls av alla.
Dessa framgångsfaktorer, inkluderande vikten av ett tydligt och framsynt ledarskap, delas säkerligen med andra dåtida och nutida framgångsrika enheter i Sverige och internationellt. Ett exempel är medicinkliniken på Sahlgrenska under nyligen bortgångne Lars Werkös ledning.

Är då dessa måhända nostalgiska exempels struktur förlegad och oanpassbar till vår nya och föränderliga tid? Jag tror inte det. God sjukvård och bra undervisning är ursprunget till att formulera de rätta kliniska forskningsfrågeställningarna. Att skapa denna miljö är en ledarskapsfråga, men de rätta förutsättningarna måste också ges från politiskt håll.