I dagspressen redogjordes nyligen för en läkare som anmälts till Socialstyrelsen av några kolleger för bristande kompetens. Det är något som inträffar ganska sällan. Vanligare är ju att läkare slår larm angående brister i organisation eller avsaknad av resurser. Att påpeka brister och fel är en självklar uppgift för medarbetare inom alla sektorer av samhället och särskilt inom områden där det finns ett ansvar för andras liv och hälsa. Många av oss saknar civilkurage och tiger därför still, särskilt som vi kunnat notera att den som slår larm – en visslare eller whistleblower – är den som till slut blir värst drabbad.
I Margaret von Platens bok »Sanningssägare eller karriärist« ges råd till den som tänker slå larm. Viktigast är att tänka efter vad som är rätt och fel och förstå att lagligt och rätt inte alltid är samma sak. Diskutera frågan med personer du känner väl men som står utanför din organisation och helst är verksamma i en annan profession. När du beslutat dig för att larma, se då till att ha väldokumenterade fakta och att andra kan backa upp det du säger, också i ett skarpt läge. Gör enträgna försök att få uppmärksamhet i den egna organisationen. Det räcker inte med att gå till den närmaste chefen, gå hela vägen till toppen.
Överväg sedan om vinsterna med att gå ut offentligt kan uppväga risken för att bli marginaliserad på arbetsplatsen, missa befordringschanser, förlora vänner, bli betraktad som en avvikare och skvallerbytta och kanske förlora jobbet och ha svårt att få ett nytt, för det är mången visslares erfarenhet.
Enron, Parmalat, Skandia Liv och Bristol Royal Infirmary är typiska företag, där oegentligheter eller lagöverträdelser avslöjats av visslare. De präglades av en hierarkisk företagskultur med överdrivna lojalitetskrav. I en sund organisationskultur ses den som påpekar fel och brister som den bästa medarbetaren genom sin förmåga att finna förbättringsområden. Så är det väl inom sjukvården?