Jag tar tillfället i akt att på bästa redaktörsplats sälla mig till hyllningskören och instämma i Linda Morfeldts debattinlägg om våra otympliga datorjournaler (LT nr 45/2009), liksom i de många kloka kommentarerna på webbplatsen och i detta nummer.
Man vittnar om en stor frustration över att den kompetens som finns inom läkarkåren, både medicinsk och informationsteknologisk, inte efterfrågas eller tas tillvara i planeringen och utvecklingen av de datoriserade journalsystemen.
Någon påpekar också att det finns en konservatism inom kåren och en tröghet i att ta till sig nya arbetssätt. Jag tror att båda dessa faktorer är viktiga hinder på vägen mot effektiva och lättarbetade datorjournaler.
Läkarens arbetssätt är intimt förknippat med vår gamla – och för sina förutsättningar välorganiserade – pappersjournal. Vårt sätt att ta upp anamnes, vårt sätt att i tanken strukturera informationen och vårt sätt att till exempel skriva epikriser. Ett första steg mot den nya, elektroniska journalen måste ju vara ett steg tillbaka – för reflexion.
Vilken information kring patienten är det vi faktiskt vill dokumentera? Vilken information saknas ofta i dag? Vilken information består av avgränsade dataposter, som vikt, diagnos och blodvärden, och vilken information speglar våra professionella överväganden?

Även den mest evidensbaserade medicin handlar om att hantera mer eller mind­re stora osäkerheter i diagnostik, behandlingsval och uppföljning av patienten.
I den välstrukturerade datorjournalen samlar vi dataposter med minsta möjliga ansträngning (och utan dubbelregistrering!) och ges i stället nya möjligheter till analys, reflexion och kommunikation. Men det ställer också helt nya krav på vår professionalitet – är vi beredda att möta den utmaningen?