Jag tar tillfället i akt att på bästa redaktörsplats sälla mig till hyllningskören och instämma i Linda Morfeldts debattinlägg om våra otympliga datorjournaler (LT nr 45/2009), liksom i de många kloka kommentarerna på webbplatsen och i detta nummer.
Man vittnar om en stor frustration över att den kompetens som finns inom läkarkåren, både medicinsk och informationsteknologisk, inte efterfrågas eller tas tillvara i planeringen och utvecklingen av de datoriserade journalsystemen.
Någon påpekar också att det finns en konservatism inom kåren och en tröghet i att ta till sig nya arbetssätt. Jag tror att båda dessa faktorer är viktiga hinder på vägen mot effektiva och lättarbetade datorjournaler.
Läkarens arbetssätt är intimt förknippat med vår gamla – och för sina förutsättningar välorganiserade – pappersjournal. Vårt sätt att ta upp anamnes, vårt sätt att i tanken strukturera informationen och vårt sätt att till exempel skriva epikriser. Ett första steg mot den nya, elektroniska journalen måste ju vara ett steg tillbaka – för reflexion.
Vilken information kring patienten är det vi faktiskt vill dokumentera? Vilken information saknas ofta i dag? Vilken information består av avgränsade dataposter, som vikt, diagnos och blodvärden, och vilken information speglar våra professionella överväganden?
Även den mest evidensbaserade medicin handlar om att hantera mer eller mindre stora osäkerheter i diagnostik, behandlingsval och uppföljning av patienten.
I den välstrukturerade datorjournalen samlar vi dataposter med minsta möjliga ansträngning (och utan dubbelregistrering!) och ges i stället nya möjligheter till analys, reflexion och kommunikation. Men det ställer också helt nya krav på vår professionalitet – är vi beredda att möta den utmaningen?
