För mig är Läkaresällskapets riksstämma en nostalgisk påminnelse om tiden som läkarkandidat. När vi lånade passerkort av de underläkare som skulle sköta sjukhuset och åkte till Älvsjömässan på jakt efter gratispennor och en känsla av den värld vi skulle tillhöra i framtiden. Pendeltågsresan är ett särskilt roligt minne. Vi hade gissningslek vilka som var läkare (jag drev själv tesen att man kunde se det på glasögonen) och spekulerade om vad som skulle hända om en resenär svimmade av och föraren skulle ropa ut »Finns det en läkare på tåget?« Vana vid avdammade katedrala föreläsningar på hemmaplan lärde vi oss också mycket av symposierna.
Trots alla positiva intryck i början av karriären blev jag sedan en del av riksstämmans sjunkande besökssiffra. Som underläkare hamnade jag, så att säga, sällan på valbar plats, och inte heller som specialist fanns det några större luckor i den kliniska vardagen. I en slimmad sjukvård som rymde enstaka externa fortbildningar per år kom riksstämman oftast på andraplats.
Ett snävt och ämnesspecifikt perspektiv räcker emellertid inte hela vägen för en vård i världsklass. Övergripande frågor om exempelvis läkemedelshantering, informationsflöden och etik blir allt viktigare för att sjukvården ska kunna vara både rationell och patientsäker. För läkarkåren finns inte en bättre mötesplats än riksstämman för sådana diskussioner. Dessutom kan man passa på att vidga vyerna med symposier på teman man annars inte kommer i närheten av. Med tiden tenderar ju ens vetande att smalna av betänkligt.
Missa inte vår monter om du är i Älvsjö. Om inte, läs Lakartidningen.se.
