Under senare år har vi i Läkartidningen publicerat översiktliga rapporter om det omfattande förnyelsearbetet inom läkarnas grundutbildning från universiteten i Lund ((LT nr 38/2007)), Uppsala (LT nr 51/2008) och nu senast från Karolinska institutet (LT nr 44/2009). Särskilt intressant i den sistnämnda artikeln är de punktvisa jämförelserna mellan Stockholm och övriga studieorter – var har man kommit längst inom olika områden? Detta bör vara en god utgångspunkt för mera djupgående jämförelser, så att landets fakulteter kan lära av varandras framgångar och – inte minst – misstag.
Till skillnad från de av traditioner tyngda äldre medicinska fakulteterna, så kunde man i Linköping redan från början skapa en modern läkarutbildning. Genom åren har vi i Läkartidningen kunnat insupa flera lärdomar från det pedagogiska utvecklingsarbetet där. Också Umeå har bidragit med artiklar om sitt förnyelsearbete, medan läget förefaller mera stationärt i Göteborg.
Ett problem med de olika fakulteternas allt mer disparata utbildningsprogram är att de studerandes möjligheter att byta studieort försvåras, men ett annat och betydligt allvarligare problem är svårigheterna att jämföra utbildningens kvalitet på de sex orterna. Därför föreslog i fjol en arbetsgrupp inom Sveriges läkarförbund att det borde utformas »Ett nationellt core curriculum för den svenska läkarutbildningen«, baserat på de standarder som framtagits av World Federation for Medical Education.
Genom att definiera en gemensam kärnkompetens som kontrolleras med en gemensam examinationsmodell skulle våra läkarutbildningar i större utsträckning harmoniera med varandra, och med utbildningarna i övriga Europa.
Ett symposium med samma rubrik som Lärarförbundets lilla skrift har i dagarna avhållits på riksstämman – det ska bli spännande att höra från det.
