I en aktuell ledare [BMJ. 2009;339:b4810], indelas utvecklingen av den allmänmedicinska (primärvårds-) forskningen i fyra perioder: Tidig klinisk forskning, konsultationsforskning (1960–70-talen), hälso- och sjukvårdsforskning (1980-talet) och translationell forskning (1990-talet).
Ledaren bygger på en rapport med titeln »Research into general practice: bringing innovation into patient care«. Skribenten oroar sig över att vi kommit för långt bort från den vardagliga kliniska forskningen, fastnat i vårdens processer och organisation, och ännu inte nått fram till de translationella frågeställningarna.
Redan i november fanns ledaren på nätet, och John Howie, professor i Edinburgh, skrev då i sin tänkvärda kommentar: »Universities … have become imprisoned in the search for large sums of research money to survive, resulting in restructuring of research activity and the pursuit of high earning high technology activities, neither of which are helpful to the preferred agendas of academic general practice.«
Låter det här relevant för vårt land? Ja, absolut. Periodiseringen känns adekvat, även om Sverige ligger några år efter Storbritannien. Fjärmandet från den patientnära forskningen känns igen, liksom lovordandet av allt translationellt. Dock är verkligheten mindre fyrkantig än ledarens periodiseringstabell – olika sorters forskning svarar på olika frågeställningar. Vi måste utgå från de för patienten vanliga symtomen och sjukdomarna, men också utveckla våra instrument i mötet med patienten. Hur primärvården är organiserad är av vital betydelse för såväl ekonomi som kvalitet, och självklart måste forskningens resultat föras tillbaka till den enskilde doktorn/patienten.
Avslutningsvis – läs än en gång citatet ovan – och byt ut »academic general practice« mot »klinisk patientnära forskning«! Känner du igen den kliniska forskningens situation i Sverige?
