Under förra årets nyinfluensakampanj hängav sig några riksdagsledamöter åt tokerier i Dagens Nyheter. Vaccinationsvilligheten i den lagstiftande församlingen visade sig sviktande. Vaccinet känns otestat och osäkert, tyckte någon. Jag förstår att folk är osäkra, ansåg en annan.
Uppmärksamheten blev naturligtvis stor, och statsepidemiolog Annika Linde torde ha varit missbelåten. Om stödet för vaccination inte var solitt ens i riksdagen, hur övertyga allmänheten?
Trist, förvisso. Men ändå ett mindre problem. Åtminstone i jämförelse med hur stats­epidemiologer har det i andra länder. Jag tänker särskilt på USA. Där är antivaccinationsrörelsen av annan kaliber. Med hjälp av både semi- och megakändisar, medial exponering, juridiska processer och lättillgängliga sajter har rörelsen nu stärkts i popularitet och vunnit i acceptans. Och då inte bara vad gäller vaccination mot den nya influensan, utan mot vaccination i allmänhet. Och mot barnvaccination i synnerhet.

Diskussionen finns i viss grad också här. I tv-program som Debatt, i Ring P1, på sajten Newsmill eller i andra forum med åsiktsmässiga ytterligheter som programnisch.
Men, här i Sverige har antivaccinationsrörelsen kammat ringa vad gäller offentliga kramar. Ingen förlänad legitimitet att tala om, varken från professionellt eller politiskt håll. Inga omfamningar av prominenta skådisar eller programledare. Somliga av lagstiftarna som lät tungorna slinta i Dagens Nyheter gick visst sedermera i reträtt.
Tilliten till offentliga institutioner och läkarkåren är tämligen stor här, om än inte absolut. När det väl kommer till kritan låter vi vaccinera både oss själva och våra barn. Statsepide­miolog Linde kanske morrade inombords, men ett är sant: det kunde ha varit värre.