De allra flesta läkarutbildade personer arbetar som kliniker, och en mindre andel forskar på del- eller heltid. Utöver den direkta patientkontakten eller den konkreta forskningen är läkare ofta ledare, antingen informellt eller formellt. Dessutom befinner vi oss i ett tidevarv när en allt större andel av sjukvården bedrivs i privat regi, vilket ställer nya krav på den som vill starta och driva en verksamhet i egen regi.
Vad som kanske är mindre känt för många är att läkare också arbetar inom sektorer utanför sjukvården. Till dessa hör myndigheter, politiken, det privata näringslivet och finansbranschen. Där krävs annan kompetens än den mestadels rent kliniska som man tillägnar sig inom grundutbildning, AT och ST.
Det som behövs är kunskap och förmåga inom »management« generellt och inom kvalitets- och verksamhetsstyrning, ekonomi och ledarskap mer specifikt.
Även om läget under de senaste åren förbättrats något, exempelvis inom ST-utbildningen, återstår en hel del innan »läkare som goda ledare« uppfattas som något självklart.
Vad gäller läkares livslånga lärande (efter ST) inom det rent medicinska kompetensområdet är variationen stor och de formella kraven otydliga.
Inom andra samhällssektorer med höga säkerhetskrav, exempelvis flygbranschen, är de legala kraven och systemen för kontinuerlig professionell utveckling välutvecklade. Arbetsgivarnas – ofta landstingen – intresse för att finansiera läkares fortbildning är ofta svagt. Detta har blivit särskilt tydligt sedan läkemedelsbolagens engagemang i läkares fortbildningsverksamhet begränsats. Det är till och med så att vissa landsting är njugga till att släppa iväg yngre läkare till möten som finansieras av professionen själv, såsom riksstämman.
