Den som väntar på en åklagare kan få vänta länge, men snart börjar rättegången om flickan som dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus – efter orimligt lång tid som inte kan gagna någon part i målet.
Innan jag utvecklar mina tankar vill jag avge en jävsdeklaration. Jag har arbetat på den intensivvårdsavdelning som först vårdade flickan efter hennes för tidiga födsel. Jag har träffat henne under ett jourpass. Jag har trampat samma korridorer som barnets familj och den åtalade läkaren.
Kort resumé: Flickan föds för tidigt i juni 2008. Komplikationer till svåra hjärnskador leder till att respiratorbehandlingen avbryts, och hon avlider i september 2008. En läkare häktas misstänkt för dråp i mars 2009, men det dröjer till februari 2010 innan åklagaren väcker åtal (för detaljer, se artikelsamlingen på Lakartidningen.se).
Jag erkänner att jag inte kan mycket om arbetsprocesser inom rättsväsendet. Väntetider vet jag dock en del om, och att de kan påverka människor. Min undran är: Har inte handläggningen tagit väldigt lång tid? I min enkla värld handlar denna förundersökning om att göra en syntes av förhör, sakkunnigas utlåtanden och redan utförda kemiska analyser. Tar ett sådant arbete ett år i anspråk?

Förutom en prövning av de postmortala blod­analyserna kommer tingsrätten att behöva väga den målsägande familjens vittnesmå l mot läkarens nekande. Påverkas inte minnesbilder och resonemang av denna långa väntan? Ökar inte risken att sakkunniga och andra vittnen influeras av allt som hinner skrivas och sägas, ju längre rättegången dröjer?
Tingsrätten meddelar sin dom 11 juni ,men min gissning är att de föräldrar som förlorat sin dotter och den läkare som misstänks för brott kommer att få fortsätta vänta – på att semestrarna tar slut för de jurister som ska ta vid i hovrätten.