Gränserna för vad som är medicinskt möjligt utvidgas kontinuerligt. Men, att göra allt för alla patienter vore ekonomiskt orimligt. Detta problem är dock knappast något som tas upp systematiskt i läkarutbildningen. I en artikel av Molly Cooke (N Engl J Med 2010;­362:1253-5) diskuteras just den medicinska utbildningens ansvar för att utbilda till kostnadsansvar.
Jag kommer ihåg en debatt på Läkaresällskapet för cirka tio år sedan där resultaten av en studie som jämförde ett äldre och ett nyare läkemedel mot högt blodtryck diskuterades. Det nyare läkemedlet var statistiskt säkerställt bättre än det äldre, men prisskillnaden mellan medlen var stor. Var det ekonomiskt rimligt att byta behandling för en stor grupp personer med högt blodtryck? Moderatorn var närmast tvungen att slå knut på sig själv när han sammanfattade debatten ungefär så här: »Som läkare vill man alltid göra det som är absolut bäst för patienten man har framför sig. Men man måste också ha ansvar för totalekonomin i sjukvårdssystemet.«
Exemplet med hypertonibehandling är inte längre aktuellt då patenten på flera nyare läkemedel har gått ut. Den tidigare dyrare behandlingen är numera billigare än den äldre!
För att ta fram ny behandling måste det finnas ekonomiska incitament. Det är nödvändigt att en ny och bättre behandling får kosta mer än den äldre. Avvägningar om hur stor prisskillnad som är rimlig och hur länge denna ska bestå är en grannlaga uppgift. Naturligtvis måste också diagnostiska, medicinskt tekniska och övriga vårdåtgärder utsättas för granskning ur ett kostnadsnyttoperspektiv. Kortsiktiga ekonomiska hänsyn får dock inte leda till att den medicinska utvecklingen avstannar.
Läkare kan inte ensamma besluta i dessa frågor, men utan rätt utbildning och intresse finns risken att läkare inte deltar i besluten över huvud taget!