Medierna har under de senaste dagarna fokuserat mycket på den läkare som fråntagits sin behörighet som specialist i Norge men som nu i stället är verksam i Sverige.
Frågan om hur detta ska hanteras ligger nu på Socialstyrelsens bord, men diskussionen kanske borde väcka även andra frågor.
På läkarutbildningen, precis som på andra utbildningar, träffar man ibland på studenter som man anser kanske inte borde ha valt just denna utbildning. Det kan vara bristande kunskaper eller social oförmåga. Ett uttalat ointresse kan förstås hänga ihop med den aktuella kursen, men ibland är det uppenbart att det finns andra orsaker.
Nyligen publicerades en brittisk fall–kontrollstudie (BMJ 2010;340:c2040) om tänkbara riskfaktorer hos medicinstudenter med avseende på senare begångna allvarliga tjänstefel. Man fann – förutom att män och studenter med lägre socioekonomisk bakgrund var överrepresenterade – att det signifikant oftare förekom svårigheter med att klara examinationer redan i ett tidigt skede av utbildningen.
Det är viktigt att komma ihåg att de flesta manliga läkarstudenter med låg socioekonomisk bakgrund, eller som missar tentor, inte begår tjänstefel senare. Men samtidigt bör man vara uppmärksam på studenter som har problem tidigt i utbildningen och erbjuda kvalificerat stöd.
För studentens skull är det viktigt att en eventuell diskussion om yrkesvalet sker tidigt. Man måste våga avråda.
Som lärare, såväl prekliniska som kliniska, har vi ett ansvar för att de läkare som utexamineras inte saknar de egenskaper och kunskaper som krävs för vårt yrke.
