Jag minns en besvärlig journatt då bakjouren yttrade de bevingade orden »om detta var fotboll skulle vi vara stjärnor i Premier League«. Som pojklagstränare och neonatolog in spe tyckte jag det var en pricksäker reflektion. Vårdlaget hade gått i mål med stora sekretessbelagda svårigheter. High-five!
Sport är mer än praktik (även om fotbolls-VM tagit vardagsrummet i besittning!). Idrotten har en idévärld rik på principer och planer som är allmängiltiga. Och då syftar jag inte på tanken om en sund själ i en sund kropp utan på att noggranna förberedelser och tydliga målbilder krävs för att nå resultat. Svennis’ hemläxor till bolltrollarna från Elfenbenskusten skulle passa lika bra för sjukvårdens fotfolk med andra mål i sikte. Som att förkorta väntetider, förbättra vårdprogram eller fördela resurser.
Centralt i idrottsvärlden är att vilja bli bättre och att prestera så bra som möjligt utifrån förutsättningarna. Men, att nå sin inneboende potential gör bara de som är motiverade till målinriktad och långsiktig träning. Vi i vården gör förstås så gott vi kan, men vi erkänner inte alltid träningens betydelse för hur bra vi presterar. Betänk bara hur lite resurser din arbetsgivare (din lagledare!) satsar på fortbildning. En annan universell ­aspekt av idrott, också individuell sådan, är grupparbetet. Det finns alltid ett team där alla måste ha och ta ansvar. Samspelet avgör om man får dela glädje eller sorg. När tränade du senast med ditt vårdlag?
Till sist, apropå debatten om golfsportande läkare. Jag som gillar minigolf på svenska campingplatser, hur ska jag göra? Bli medlem i »Läkare för golf«, eftersom det handlar om en sorts puttingteknik, eller bli medlem i »Läkare mot golf«, för att det är en konkurrerande sport?