Det är sommar, och verksamheten är neddragen till minimum eller till vad som kan anses vara medicinskt säkert. Vi som är kvar i verksamheten har det körigt, för tyvärr tar ju varken svår sjukdom eller olycksfall någon semester, det sistnämnda faktiskt tvärtom.
Remisser skrivs, telefonkontakter tas för att få patienter bedömda, övertagna till andra avdelningar eller sjukhus. Det blir mycket att bedöma, och helst snarast, varför man lätt frestas att göra det på distans utan att alltid ha sett sin patient. Men är det tillräckligt bra? Nja, blir nog svaret.

Datajournaler och bildöverföring i all ära, visst har det blivit bättre. Men varför får man så ofta en mycket klarare eller annorlunda uppfattning när man plötsligt möter den sjuke? Jo, svaret är ju logiskt; den direkta patientkontakten förmedlar ju så oerhört mycket mer, vilket här skulle ta flera sidor att beskriva.
Därför är den så viktig, eftersom det ofta är just bristen på patientkontakt som leder till missförstånd, felaktiga beslut, försenade dia­gnoser eller behandlingar. Många anmälningar till patientförsäkringen är orsakade av felaktiga telefondiagnoser, råd om att stanna hemma etc. När sjukhusjouren haft svårt att ta sig ur sängen och i stället tar beslut per telefon känns det ofta lite svajigt när morgonrapporten sedan ges.
Ja, jag vet, det är jobbigt att vara jour. Lik förbaskat är mitt råd: Försök om möjligt att se den patient du ska bedöma och behandla. Då sover du som bäst när du är ledig.
Med önskan om en trevlig sommar!