Jag tror att alla forskare drivs av ett mått av idealism, att den överbryggande idén med planer och protokoll också handlar om något som är stort och vackert. Som en bättre värld där smärta kan betvingas.
Jag har ingen egen erfarenhet och har inte frågat någon rakt på sak. Ändå är jag säker: att bli misstänkt och utredd för forskningsfusk är en mindre (eller större!) katastrof. Men, det gäller också att göra skillnad på kritik och straff. Det första ska man tåla, det andra förtjänar man inte utan anledning.
Studien om fosterövervakning med ST-analys jämfört med vanlig CTG-registrering, »STAN-studien«, genomgår sedan 2007 en utredning om misstänkt oredlighet (Läkartidningen 2010;107:1759). I praktiken utreds om felaktig kategorisering av fall och avrundningsfel bidragit till resultatet, att ST-analys var överlägset CTG när det gällde att minska risken för metabol acidos hos det nyfödda barnet. Kärnfrågan? Handlar felaktigheterna om misstag eller manipulation?
Positiv forskning, i betydelsen att den har signifikanta resultat, är det roligt att forska fram, lätt att publicera och intressant att läsa. Men, viktigare än låga P-värden och snäva konfidensintervall (även när smärta ska betvingas), är insikten att statistik handlar om att räkna fram sannolikheter. En statistiskt säkerställd effekt är troligen men inte säkert sann.
Vill man ta dessa tankar ett provocerande långt steg till rekommenderas den klassiska essän i PloS Medicine »Why most published research findings are false« (doi: 10.1371/journal.pmed.0020124). Där menar John Ioannidis på fullaste allvar att dagens sanning är morgondagens osanning. Självfallet är det så att även John Ioannidis kan ha fel. Men, ett filter av tvivel framför ögonen ska man ha när man läser eller lyssnar, oavsett källa och innehåll.
