I månadsskiftet augusti–september pågick den europeiska hjärtkongressen i Stockholm. 30 000 personer uppges ha deltagit, och »varenda kvadratmeter« på Älvsjömässan togs till vara, enligt mässchefen.
Sällan känner man sig så internationell i Sverige som på ett sådant möte där landsmän verkligen försvinner i mängden och allehanda språk far igenom den något syrefattiga luften i folkvimlet.
Behövs dessa jättemöten för att föra medicinen framåt? Jag känner mig lite tveksam. De stora nyheterna publiceras ofta samtidigt med föredragen i de stora tidskrifterna, och för dem som önskar hålla sig väldigt aktuella läggs presentationerna ut på nätet kort efter eller samtidigt med att föredragen hålls.
En diskussion om fynden efter presentationerna blir ofta kortfattad eller saknas helt. Att hålla sig à jour med utvecklingen gör man nog ungefär lika bra vid sin dator.
Den del som jag tror har störst värde för kongressdeltagarna i allmänhet är olika utbildningsinriktade sessioner. För den som vill se till att under kort tid få en aktuell uppdatering kan stora kongresser erbjuda ett brett utbud, där man kan utforma sitt individuella program.
En fördel med de stora kongresserna kan vara att de uppmärksammas mycket i massmedierna och att fokus därigenom riktas mot breda medicinska frågor som intresserar allmänhet och beslutsfattare.
För den vetenskapliga diskussionen är i allmänhet mindre, specialinriktade möten bättre, enligt min mening. Det hindrar mig inte från att gratulera Stockholm och Sverige till att på ett utmärkt sätt ha varit värd för Europas största läkarmöte.
