För en tid sedan läste jag om en nyligen utkommen avhandling som belyser sambandet mellan läsning av skönlitteratur och utveckling av läkares empatiska förmåga. Ett samband som förstås är svårt att bedöma, men artikeln fick mig att reflektera över fenomenet.
Att vara en god doktor förutsätter gedigna medicinska kunskaper men också en väl utvecklad empatisk förmåga, en färdighet som säkert kan tränas på olika sätt.
Det alltmer uppskruvade tempot inom sjukvården med fokus på effektivitet och produktivitet ställer stora krav på oss läkare vad gäller förmåga till simultankapacitet. Att på kort tid skapa ett meningsfullt och förtroendeskapande möte, göra korrekta bedömningar och fatta beslut om behandlingsinsatser sätter förmågan att göra flera saker parallellt på ständigt prov.
Den som samtidigt vill vara en engagerad klinisk handledare står inför ytterligare utmaningar.
Ett empatiskt förhållningssätt kräver närvaro i stunden, och detta är något som måste tränas upp och utvecklas – särskilt när tiden är knapp.
Kan denna förmåga övas även genom att låta sig uppslukas och engageras av skönlitterära skildringar av livsöden och skildringar av människors sätt att vara och reagera i olika situationer? Kanske!
Jag tänker mig att läsning av skönlitteratur inte bara gör gott som en angenäm flykt från verkligheten eller som andlig spis förenlig med »fjälluftsteorin«, utan även kan göra nytta genom att ge träning i att stanna upp, ta sig tid att verkligen lyssna på en berättelse och därmed öva upp sin förmåga till närvaro i stunden.
