In vitro-fertilisering belönades med årets Nobelpris. Påven gillade inte det, men det behöver man definitivt inte bry sig om, tycker jag. I ett globalt perspektiv är väl föräldralösa barn ett större problem än barnlösa föräldrar, men att hjälpa barnlösa par med provrörsbefruktning är numera rutin till en rimlig kostnad.
Men hur långt är vi beredda att gå i fall där livmoder saknas eller inte fungerar? Frågan är aktuell sedan en forskargrupp på Sahlgrenska lyckats transplantera uterus till försöksdjur. Kliniska försök kan börja genomföras om några år, säger en företrädare för gruppen.
Att transplantera organ som är nödvändiga för mottagarens centrala, livsviktiga funktioner är en angelägen åtgärd värd de höga kostnaderna. Vissa transplantationer, till exempel njurtransplantationer, kan också vara kostnadsbesparande i längden genom att undanröja behov av alternativ behandling.
Är det angeläget att göra livmoderstransplantation, som vad jag förstår är ett relativt komplicerat ingrepp och som medför behov av immunmodulerande behandling, för att möjligöra graviditet?
I förlängningen av tekniken med livmoderstransplantation kan även män (oavsett sexuell identitet) tänkas få möjlighet att bli gravida. Problem med till exempel fel bäckenförutsättningar för graviditet borde inte vara oöverstigliga även om forskargruppen hävdar att just anatomin är ett hinder.
Måhända raljerar jag och är provokativ, men jag tycker faktiskt att det är befogat att väcka frågan om allt som kan göras också ska göras. Det är anslagsgivares och samhällets uppgift att avgöra var begränsade resurser för forskning och sjukvård ska läggas. Det finns många angelägna områden – alla är dock inte lika spektakulära och glamorösa?
