Med lite fantasi kan man tänka att bensin och medicin (som insulin!) har en gemensam nämnare i att båda fungerar som drivmedel. För mekaniska respektive mänskliga kugghjul. Och varför jag funderat över denna analogi? Därför att apotek och bensinmackar har gjort samma affärsmässiga resa.
Förr i tiden var handelsvarorna färre, och de hade liksom tydligare platser. Man tankade bilen på macken och hämtade ut läkemedel på apoteket. I dag är det annorlunda. I min egen radhusvardag får kylskåpet påfyllning av varor från den lokala bensinstationen oftare än bilen. I badrummet bidrar apoteket mycket till förrådet av tvål, nagelsaxar och tandborstar och mycket lite till sortimentet i medicinskåpet.
Eftersom familjen mest varit frisk och omedicinerad har jag i och för sig inte så stor erfarenhet som apotekskund. Därför ägnade jag förmiddagen åt spaning för att se om min aning stämde. I två större filialer handlade de flesta kunder i hyllorna för självplock, och de köpte inte vanliga läkemedel. Är det så att apoteksföretagen har friska och inte sjuka människor som huvudsaklig målgrupp nuförtiden? Klart är i alla fall, i likhet med en bensinmack är ett apotek mycket mer än sin gamla kärnverksamhet.
Ett apotek är emellertid inte vilken affär som helst. För många människor står apoteket för ett koncept närbesläktat sjukvårdens. Att sjukdomar ibland behöver behandlas med läkemedel, effektiva och säkra. En sådan hög tanke om apoteksväsendet riskerar förstås att färga även den allt vildvuxnare floran varor som skyltas stort och snyggt direkt man kommer innanför tröskeln. Vem ska förklara för apotekskunder att man inte behöver egenvårda sig med produkter som är harmlösa men också verkningslösa? Den apotekspersonalen jag träffade i dag, de gjorde det inte. Tvärtom.
