Läkartidningens vetenskapliga tyngd är relativt liten internationellt sett, den nationella påverkansgraden desto större. Tidningen är vårt främsta forum för kollegial dialog, och jag ser fram emot redaktörskapet, samtidigt som jag under en kurs i »scientific writing« förstod att en redaktör lätt blir en »grumpy old man« som hellre fäller än friar ett inskickat manus. Visst är det så att kritisk granskning ingår i vetenskapligt redaktörsarbete, dock med syftet att förbättra, inte att döma.
Jag är mycket angelägen om att allmänmedicinsk klinisk forskning ska få synas ordentligt framöver, så låt oss ta del av all konsultations-, genus- och organisationsforskning som pågår! Många av dagens vetenskapliga artiklar skulle också behöva en allmänmedicinsk kommentar, och jag hoppas att fler vill vara med och skriva sådana.
Det här numret innehåller artiklar om det ökande antalet äldre bräckliga patienter och deras vårdbehov. Det är inte den enskilda sjukdomen hos den äldre patienten, utan produkten av flera tillstånd, som ger vårdtyngden. Läkarens ansats måste också ändras, det räcker inte att vara organspecialist för dessa patienter, utan hon måste vara individspecialist. Kontinuitet i läkargärningen är en förutsättning som i sin tur kräver adekvata resurser.

I dag finns försök till resursfördelning enligt vårdtyngd. Ett exempel är ACG, som utgår från diagnoskoder och som viktar resurser så att läkare ska hinna med både hembesök och läkemedelsgenomgångar. Geriatrik och allmänmedicin har därför ett gemensamt intresse av att få fram en mätbar diagnostisk term för äldres bräcklighet. Eventuellt kan det kliniska sjukdomsbegreppet kakexi (grekiska, dåligt tillstånd), som redan har en diagnoskod, användas och omdefinieras till att innefatta en åldersrelaterad nedsättning av reservkapaciteten.