Hippokrates satte agendan för vår syn på integritet och sekretess. Eden i original är gammaldags formulerad, men för att lätta på bördor i vårdens vardag kan en genomläsning vara bra och ge både styrka och färdriktning. Men, är Hippokrates ed något att ha för moderna läkare som blingar och pingar på webben?
Som Marie Närlid skrev om på Aktuellt-plats häromveckan (Läkartidningen nr 46/2010, sidan 2870), handlade årets etikdag på Läkaresällskapet om »Doktorn i cyberrymden«. Hur fungerar de ihop, en läkaretik gammal som Grekland och interaktiva medier som kom i går? Jag skulle säga, alldeles utmärkt! Det är självklart att integritet och sekretess är centrala storheter att förhålla sig till. Oavsett om du lättar ditt hjärta på lokal eller twittrar i en telefon. Betänk också att lika snabbt som du kan starta en blogg (fem minuter), lika enkelt kan dina webbpublicerade tankar spinna iväg på våglängder som du inte har minsta kontroll över. Därför, fundera först och blogga sen.
Att läkare publicerar för en större publik är för övrigt inte någon ny företeelse. Frågan om huruvida läkare överhuvudtaget ska blogga är därför felaktigt ställd. Ordet är fritt också i nya medier för den som håller sig till den regelbok som finns sedan länge. Därför, bokpress eller WordPress, välj själv.
En tanke jag fick under etikdagen var att diskussionen om läkare, patienter och webb handlar om något mer än etik. Det finns ju en gammal och mer sluten broderskapsanda inom läkarkåren, fint omskriven i Hippokrates’ ed (»Föreskrifter … skall jag meddela mina … lärjungar … men icke åt någon annan.«) och i inskriptionen i Läkaresällskapets föreläsningssal (»inbördes meddelande af kunskaper«). Den framstormande Internetkulturen däremot, den kännetecknas av direktdemokrati och transparens. Upplagt för kulturkrock.
