Synen på scoop skiljer inte vetenskapliga tidskrifter från andra tidningar. Orsaken är att medicinska sensationer med feta rubriker ger stadga i en konkurrensutsatt bransch. Ifall ni inte visste så håller de mest prestigetyngda tidskrifterna ett öga på projekt i frontlinjen och uppmuntrar, genom personliga kontakter, forskare att skicka in manus till just dem. Det ÄR fint är att vara först.
Men, det gör också ont att göra misstag. Något redaktörerna på Lancet säkerligen erfarit i den snålblåst av elände som följt efter studien om kopplingen mellan vacciner och autism, publicerad 1998. Sedan ett år tillbaka, efter onödigt lång betänketid kan tyckas, har man äntligen stämplat »Retracted« stort och rött över artikeln på sin egen webbplats.
Jag tror de flesta har ett hyfsat hum om denna historia, men oavsett om så är fallet eller inte jag kan varmt rekommendera en serie reportage som nu rullas ut av BMJ. Det kittlar dödsskönt i kistan, något både jag och vår studentredaktör Anne Brynolf för övrigt skrivit om på våra respektive redaktionsbloggar (Lakartidningen.se).
Det är lätt att utse syndabockar, som gastroenterologen Andrew Wakefield, nyligen avlövad sin läkarlegitimation, och advokaten Richard Barr på byrån Dawbarns Solicitors. Men, vilket ansvar har Lancet som kanal för detta vetenskapliga falsarium? Visst, det är mer än svårt att genomskåda fabricerade grunddata och odeklarerade jäv. Men, det är överraskande illa att långtgående slutsatser av en liten fallserie och ett rangligt hypotesbygge passerar både referenter och redaktörer. Skandalen stämmer därför till eftertanke, för budbärare av nya rön.
