Livet hade gjort ett lappkast. I sjukhuskiosken, där jag annars är stamkund som anställd, stod jag med min fru och tummade på tidningar att fördriva tid med i ett väntrum. Med en vårdadministrativ vokabulär hade jag blivit konsument i stället för producent.
Om jag fick ge ett gratis tips på fortbildning till hela Sveriges sjukvårdspersonal skulle det vara: Sätt dig på den galonklädda viloplatsen i huvudentrén till din egen vårdinrättning, där man kan vänta på färdtjänst. I civila kläder. Och betrakta ditt universum från utsidan. En av mina personliga insikter under hösten var nämligen att där finns fler galaxer än min egen.
Du kommer att se människor som kommer med frågor och människor som går med svar. De som är förklarade friska. Eller sjuka. Eller som inte fått någon förklaring alls, men är på väg till röntgen med en frågeställning på remissen. De som välkomnat ett nytt liv. De som tagit farväl av ett gammalt.
Du kommer att uppleva en säregen stämning, ett koncentrat av känslor som är en produkt av det du arbetar med. Känslor som bottnar i det faktum som vi sällan tänker på, att födelsen är början på något som slutar med döden.
Från utkiksposten i min ombytta roll tänkte jag att man är ömtålig. Och jag önskade alla andra ömtåliga människor att de också upplevt samma respekt och värme som vi mött.
Och hur slutade vår historia? Gott! Vi fick en fin liten dotter, och hon heter Ellen.