Ska vi våga praktisera medicin till låg kostnad i vår nuvarande era av högteknologisk sjukvård? Den frågan ställer barnläkaren Sean Palfrey i en artikel i New England Journal of Medicine nyligen (2 mars 2011). Svaret är definitivt ja, anser han. Även om utgångspunkten är amerikansk, med skenande sjukvårdskostnader, ett annat system för ansvarsärenden och andra finansiella ersättningssystem, är frågan i högsta grad aktuell även i Sverige. Utgångspunkten är att prov, utredningar och behandlingar som är av ingen eller marginell nytta konsumerar en stor del av sjukvårdsresurserna som skulle behövas för mer angelägna behov. Detta gäller både i USA och här.
Genom att inte acceptera viss osäkerhet, vara otåliga och inte lita på våra surt förvärvade kliniska kunskaper och förmågor tenderar vi att överanvända den med tiden allt mer utbyggda diagnostikapparaturen. Anamnes och status är läkarens bästa diagnostikverktyg, som vid behov naturligtvis måste kompletteras med prov och bilddiagnostik – men med eftertanke och sunt förnuft. En viss osäkerhet får vi oftast leva med oavsett hur mycket vi än utreder patienterna. Det är avvägningen mellan vår osäkerhet och hur mycket vi ska utreda som utgör kliniskt omdöme. Ett system där patienten har en god uppföljning och en lättillgänglig vård gör att vi inte alltid måste agera direkt utan i stället kan fundera, vänta och se.
Mer forskning om lämpliga utrednings- och behandlingsstrategier vid vanliga kliniska tillstånd är kanske inte spjutspets och glamoröst men kan ha stor betydelse för en rationell och ekonomisk sjukvård i framtiden.