En kollega påpekade för mig under en diskussion att yngre läkare på frågan om vilket yrke de har svarar att de »arbetar som läkare«. Vi äldre har nog på samma fråga alltid svarat »jag är läkare«. Kanske kan det vara intressant att spekulera över om denna skillnad (om det nu är på det sättet) har sin grund i en förändring av läkarrollen eller om det är ett resultat av en allmän förändring i samhället, där vårt yrke blir mindre viktigt i förhållande till annat som vi är.
Det var nog länge sedan som läkaryrket slutade vara ett kall, men att det skett en fortsatt utveckling mot att se läkaryrket som ett yrke bland andra (på gott och ont) är nog klart.
I min egenskap av studierektor har jag varje termin ett inledande seminarium med en grupp läkarstudenter på termin 5. Vid terminsstarten i januari undrade en student om det fanns några nackdelar med att vara läkare. Jag är mycket nöjd med mitt yrkesval och tycker om mina arbetsuppgifter, men mitt svar blev ändå att jag tycker att en nackdel är att man som läkare alltid är läkare. Man förväntas och har en moralisk skyldighet att ställa upp vid sjukdomsfall eller skador i omgivningen och är således egentligen aldrig 100 procent ledig.
På ett sätt är det en förmån att ha ett yrke i vilket man kan hjälpa andra, men kanske ligger det något i uttrycket »jag arbetar som läkare« – underförstått på fritiden är jag inte läkare …
