Som ung kirurg på Serafimerlasarettet i början av 1970-talet fick jag varje journatt ta hand om åtminstone en och ibland flera patienter med blödande magsår. Vi hade en regel att de skulle gastroskoperas snabbt för att få en exakt diagnos, och om de inte slutade blöda skulle de opereras innan de fått 6 enheter blod enligt ett flödesschema, som presenterades som en bilaga till Läkartidningen 1976. Det var innan de effektiva läkemedlen ranitidin och omeprazol fanns tillgängliga, innan interventionell skopi utvecklats och långt innan Helicobacter pylori och dess samband med sjukdomen beskrivits. Ulkussjukdomen började minska, om än långsamt, redan innan dessa betydelsefulla upptäckter gjordes, men i dag är det ovanligt om än inte unikt att möta patienter med stora ulkusblödningar. Också ventrikelcancer har minskat kraftigt under samma tidsperiod.
Läkargenerationen före min såg i sin tur stora förändringar i sjukdomspanoramat särskilt avseende infektioner som tuberkulos, polio, difteri och många andra liksom de kroniska följdtillstånd de kunde ge upphov till.
Några av dessa förändringar beror på medicinska framsteg, andra beror på förbättrade levnadsförhållanden och ändrad livsstil. Påtagligt är hur stora förändringar en läkare kan få uppleva under de få år en läkarkarriär varar.
Utan att vara alltför djärv vågar jag förutspå minst lika stora förändringar i framtiden och att de kommer att få djupgående konsekvenser för hur sjukvård kommer att kunna bedrivas. Att planera för flexibilitet är nödvändigt!
