Enligt högskoleförordningens mål för läkarexamen »skall studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för läkaryrket och för att fullgöra … allmäntjänstgöring (AT) …«. Vad som innefattas i »läkaryrket« är dock inte definierat. Det direkta arbetet med att förebygga, diagnostisera och behandla sjukdom utgör naturligtvis grunden. När det gäller den vetenskapliga dimensionen anger förordningen att läkarstudenten ska »visa fördjupad förmåga att på vetenskaplig grund diskutera nya fakta, företeelser och frågeställningar … samt att kritiskt granska, bedöma och använda relevant information«.
När nu det terminslånga examensarbetet införts står det klart att många studenter är illa förberedda. Detta gäller metodik, läsning av litteratur och, inte minst, förmågan att uttrycka sig på ett vetenskapligt sätt. Mitt intryck, såsom lärare i den tidigare delen av läkarprogrammet, är att inte tillräcklig tid läggs på att diskutera den osäkerhet som olika grundvetenskapliga eller kliniska »fakta« är behäftade med. Vi bör lägga mer tid på en diskussion om vad kunskap är, hur vi kan hävda att vi »vet« vissa saker och, det viktigaste, vad vi inte vet.
Alla läkare bör ha insikt i vetenskap av flera skäl. Ett är att på ett kunskapsbaserat och systematiskt sätt kunna medverka i och leda förbättringsarbete. Ett annat är att i en forskargrupp kunna ge perspektiv om klinisk relevans och helhet som endast läkare kan. Slutligen, endast ett kritiskt och vetenskapsgrundat synsätt kan »vaccinera« läkarkåren och ge kraft att stå emot olika påtryckningar och illa genomtänkta förslag, vare sig de är ekonomiskt eller politiskt motiverade.
