Något har hänt med diskussionen om ojämlik sjukvård i Sverige. Från att mest ha handlat om demografi lyfts nu det geografiska perspektivet fram. Vilket är på tiden! Vi som pratar med varandra över landstingsgränserna har ju sett detta tydligt ett bra tag. Medan det demografiska är liksom mer subtilt och svårfångat.
Några färska exempel på skillnader landsting emellan: olika långa väntetider, olika antal slutenvårdsplatser per capita, varierande förmåga att identifiera organdonatorer, skiftande uppföljning efter malignt melanom, och grannen på landet som inte fick genomgå samma utredning som sin goda vän med samma sjukdom i en annan landsända.
Nu finns i och för sig många sätt att angripa en sjukdom och så kallade lokala traditioner (och då pratar vi inte om midsommarfirande) har betydelse för hur sjukvård utformas. Men, skillnaderna över landet är långt mer än en professionsfråga.
Sjukvård är i princip ett politiskt projekt, och så ska det också vara med en verksamhet som finansieras via skattsedeln. Men, de geografiska ojämlikheterna bottnar sannolikt i hur det vårdpolitiska Sverige är organiserat i dag. Med agendor som sätts på tre politiska nivåer och en förvaltning som spänner över en rad myndigheter och paraplyorganisationer. Den största utmaningen för framtidens sjukvård handlar om lagarbete och vårdkedjor med begränsade resurser till buds, om lokal småskalighet och nationell samordning i skön förening. Det är en framtid där dagens landstingspolitik sannolikt spelat ut sin roll.
