När många av oss njuter av en välgörande semester, går arbetet med att ta fram en nationell läkemedelsstrategi in på slutspurten. Uppdraget ska vara klart i slutet av sommaren. Jag ser med spänning fram emot resultatet, som förhoppningsvis kommer att påverka allas vårt arbete kring läkemedelsfrågorna.
En viktig fråga är hur läkare och patienter ser på målet för en läkemedelsbehandling. Jag är nyss hemkommen från den tionde europeiska klin-farm-kongressen i Budapest. En av många intressanta postrar (RJ van Unen et al) gällde en undersökning av hur läkare vill se läkemedelsbehandling strukturerad i journalen. Följande sju punkter kunde 56 invärtesmedicinare enas om: läkemedel, indikation, icke-farmakologisk behandling, start- och stoppdatum, kontroll av interaktioner och kontraindikationer, information till patienten och tidpunkt för uppföljning.
Det låter väl bra. Men varför saknas behandlingsmålet? Varför anser inte läkarna att det är viktigt? Tänker man sig att målet alltid är definierat av riktlinjer och är detsamma för alla, oavsett ålder, samsjuklighet och patientens egna preferenser? Samma blodtryck, samma HbA1c, samma glada lynne och lika smala vader till alla! Eller är man bara helt ovan vid att tänka i termer av behandlingsmål och särskilt individuella sådana? Hur vet man om man uppnår målet med en förebyggande behandling? Här är det kanske frånvaro av biverkningar som måste definieras som mål, snarare än frånvaro av en händelse som vi inte vet om den kommer att inträffa, oavsett behandlingen. Målet måste vara mödan värt, i alla fall när det gäller läkemedelsbehandling!
