Efter en svår terrorsommar återkommer vårdens ledningsvardag. E-posten fylls med uppmaningar om att fylla i balanserade styrkort, gå igenom budget- och avvikelserapporter samt att jämföras i olika kvantitetsregister. (Märk väl inte i kvalitetsregister!) Heidi Stensmyren skrev nyligen att »chefer som är läkare lyckas bättre«, och då menade hon inte Syrien och al-Qaida, som styrs av var sin ögonläkare med krav på blind lydnad. I stället förespråkar hon hybridchefer bevandrade i både medicin och management. Personer som klarar att växla yrkesfokus, som kan gå in i och ur rollen som medicinsk specialist respektive den som ledningsgeneralist.
I primärvården är denna form av läkarchef i det närmaste utrotad. I stället har vi fått in hybrischefer som kan management, vilket i praktiken tycks innebära att följa direktiv. Gapa och svälj. De kan inte medicin, vilket dessvärre inte stoppar dem från att ha bestämda åsikter om läkares specialistkompetenser eller om hur patientärenden ska handläggas. Här har vi en tydlig orsak till medarbetarnas missmod; ledarnas oförmåga att förstå verksamheten i dess helhet skapar resignation och ibland ren ilska.
Ett exempel är Nina Åkermans debattinlägg , hon som fick en propagandamusmatta med mottot: »Du har rätt att träffa din läkare inom fem dagar.« Musmattan hamnade i det runda arkivet, och Åkerman avslutade sin yrkeskarriär. En god ledare har autonomi att välja bort kvävande förslag men har framför allt en egen vision om vad hans eller hennes enhet gör om fem år. Detta med patientens bästa i fokus, med utgångspunkt i enhetens resurser och medarbetarnas kompetens – mer av botten upp!