Vi lever i den evidensbaserade medicinens (EBM) tidevarv. Studenter och yngre kollegor uppfostras med all rätt till att förlita sig på randomiserade studier, meta-analyser och Cochranerapporter. Vi lär ut hur vi ska handla baserat på konfidensintervall, medelvärden och P-värden.
Men nog skulle undervisningen i och praktiserandet av medicin bli andefattigt och abstrakt om detta skulle vara vårt enda sätt att lära ut medicin. Det är för den enskilda patientens skull de flesta av oss blivit läkare. Det är i det enskilda fallet som medicinen blir levande, får färg och nerv. Patienter vi mött gör avtryck och lär oss både hur vi ska göra och hur vi inte borde ha gjort. Av den anledningen är fallbeskrivningen och rapporten från HSAN (eller numera Socialstyrelsen) också viktiga för lärandet även om kasuistiker inte har nämnvärd betydelse i ett EBM-perspektiv.
Att vad EBM visar och vad vi upplever i praktiken stämmer överens blir ibland uppenbart. Jag pratade förra helgen med en av mina lärare i kardiologi från Serafimerlasarettet. Han påminde om den utomordentligt dåliga prognosen som hjärtinfarktpatienter hade på 1960-talet. Nu, sade han, lever ju infarktpatienterna hur länge som helst. Den sekundärpreventiva behandlingen och kranskärlsinterventioner har radikalt förändrat prognosen för den här patientgruppen. En stor del av den positiva effekten kan tillskrivas statinbehandling, tillade han, och jag höll med.
Både EBM och fallbeskrivningar som kan komplettera och även beskriva det mindre vanliga behövs. Läkartidningen tar fasta på det och ger plats för båda.