Ett lurvigt, äggläggande däggdjur med trutmun – näbbdjuret är en mer udda varelse än de flesta. Somliga forskningsresultat är lite näbbdjurslika: extrema, otroliga, märkliga. Och ibland – helt uppåt väggarna missvisande.
Radio, teve och tidningar rapporterar gärna rafflande resultat från kongresser, inte sällan med hänvisning till abstrakta och opublicerade studier. Hösten och sommaren har bjudit på flera exempel. Det är inte konstigt – att det är bra att vara först om en nyhet är en journalistisk självklarhet. Men inte nödvändigtvis bara bra, för läsare och lyssnare presenteras inför vetenskap som ännu inte genomgått den granskning som peer review och publicering innebär.
Att ge stor spridning till opublicerad forskning kräver alldeles särskild granskning, ställer krav på sakkunskap. Vågar journalister verkligen ta ansvar för att resultaten som förmedlas faktiskt håller måttet?
De medicinska tidskrifterna har som uppgift att skilja de verkliga näbbdjuren från de falskpälsade. I den vetenskapliga processen granskas texter, jäv beaktas, medicinska kommentarer modererar det extrema. Ett maskineri som inte är utan fel och brister, förstås. Men ändå – det är trots allt bättre att skynda långsamt, låta vetenskapens kvarnar mala, låta fackkunskapen säga sitt innan tiden är inne för att slå på stora trumman.
Lyssnare, läsare och tittare vill hellre förstå rätt än veta först.
