Via mitt alumninätverk fick jag för några dagar sedan denna länk till en tänkvärd föreläsning: http://www.ted.com/talks/abraham_verghese_a_doctor_s_touch.html Abraham Verghese är infektionsläkare från Stanford och talar om faran med att ta för lättvindigt på anamnes och status. Ett skämt som det kan ligga viss sanning bakom är att nu för tiden kan man inte vara säker på att en patient har förlorat ett ben innan det är visat med datortomografi, MRI eller genom en ortopedkonsult. Vi har blivit för fixerade vid avancerade undersökningar och specialistbedömningar och litar för lite på våra egna sinnen.
En viktig faktor i detta sammanhang är den ritual som patient–läkarmötet innebär. I situationen berättar patienten ofta om tankar och förhållanden som ingen annan än läkaren någonsin får ta del av. Om så inte detta vore nog låter patienten sig sedan även kroppsligt undersökas.
I föreläsningen berättar Verghese historien om vännen som efter en bröstcanceroperation vände sig till världens mest erkända bröstcancercentrum för sin eftervård. Hon kom dock tillbaka till hemortssjukhuset besviken. Det var inget att klaga på när det gällde standard och sakkunskap, men ingen hade rört hennes bröst. Ur strikt medicinsk synvinkel behövdes det säkert inte då radiologiska och molekylärbiologiska metoder i detalj hade kartlagt och klassificerat hennes sjukdom för optimal behandling. Men kraften i den mänskliga handen kan inte ersättas av bildteknik när det kommer till psykologiskt omhändertagande.
Ta gärna del av föreläsningen, det är 18 väl använda minuter.