Tystnadsplikten är för oss inom sjukvården en självklarhet som närmast alltid underlättar det dagliga arbetet. I enstaka fall kan sekretesslagen dock sätta oss på hårda prov, detta när andra personer eller till exempel journalister uppger felaktigheter för att de själva vill eller har missuppfattat vad som hänt.
Under året har två sådana händelser etsat sig fast i minnet, dels den om anklagelserna om rasism på Södertälje sjukhus, dels den att man inte skulle ha gjort det som borde ha gjorts när Anna Lindh togs emot på Karolinska efter att hon blivit svårt knivskuren. Det gjordes tv-program av båda händelserna, och en rad felaktiga uppgifter framfördes av journalisterna och av några intervjuade personer som själva fick vara anonyma.
När ansvariga i fallet Anna Lindh vägrade bryta sekretessen tolkades detta av journalisterna som att man höll på hemligheter och dolde sanningen. Pressen från medierna var hård, flera ringdes upp när som helst med förhoppningen att vederbörande skulle bryta sin tystnadsplikt. Till slut tvingades sjukhuset att be Socialstyrelsen utreda fallet, egentligen enbart för att kunna bemöta mediernas felaktiga bild av vad som hänt.
Den mycket noggranna utredning som gjordes av internationella experter visade en helt annan bild än den som framförts i tv. Inga felaktiga åtgärder hade vidtagits, och trots den tragiska utgången hade man gjort vad som var möjligt. Detta kom senare att omnämnas i en mening i slutet av tv-nyheterna, och någon rannsakan av vad man framfört och vilken skada man tillfogat fanns inte. Sekretesslagen hade nu indirekt dyrkats upp av medierna, men till vilken nytta och med vilken rätt?
