Med två små barn och make hade hon mycket att leva för, Betsy Lehman. Och som framgångsrik medicinjournalist vid tidningen Boston Globe visste hon också en hel del om vårdapparaten.
När Lehman drabbades av spridd bröstcancer sökte hon sig därför till välrenommerade Dana-Farber Cancer Institute. Lehman, väl medveten om utsikterna, valde att delta i experimentell behandling. Inom ramen för en klinisk studie gavs hon cellgiftet cyklofosfamid i högre doser än vanligt.
Vad fanns att förlora?
Allt, visade det sig. En etta i hennes behandlingsprotokoll hade blivit en fyra, 1 000 mg hade blivit 4 000. Efter fyra dagars felbehandling var Betsy Lehman oåterkalleligt försvagad. I dagarna är det 17 år sedan hon avled, hon blev bara 39 år gammal.
I Boston Globe gavs fallet förstasidesutrymme – inte bara vid hennes död, utan närmare 30 gånger på tre år. Snart stod det klart att ytterligare en patient, Maureen Bateman, fått samma doser som Lehman. Hon överlevde, men med svåra skador som följd.
Dana-Farber Cancer Institute tvingades till förändring. Bättre organisation följde, liksom tydligare rutiner och större transparens.
Årets medicinska riksstämma har temat »Säkrare vård« och är fyllt med symposier om vårdkvalitet och hårda utfallsmått, med tabeller, stapeldiagram och regressionsanalyser.
Ett enskilt öde bildar ingen vetenskap, är ingen dubbelblindad randomiserad studie. Men det kan bränna till, kan sätta bollen i rullning. Med två små barn och make hade hon ju så mycket att leva för, Betsy Lehman.
