Den friande domen i Astrid Lindgren-målet har nu vunnit laga kraft. Mycket har skrivits om fallet under resans gång, inte minst i Läkartidningen. Det är väl snart dags att dra ett streck och gå vidare, men jag har svårt att avhålla mig från några sista funderingar. Jag vill börja med att önska narkosläkaren, vars identitet är okänd för mig, många produktiva och betydelsefulla yrkesår framöver!
Hela historien har berört mig djupt, och jag försöker reflektera över varför. Som klinisk farmakolog är jag förstås intresserad av de farmakologiska frågorna. Ett expertvittne från Norge kallades in. Inom norsk klinisk farmakologi finns en stark rättstoxikologisk tradition, som nästan helt saknas i Sverige. Det är en brist som bör åtgärdas. Läkemedelsanvändningen ökar i hela samhället och därmed också läkemedlens roll i många olika rättsliga sammanhang.
Beror mitt engagemang för övrigt på någon form av inskränkt och missriktad kåranda? Jag vill inte tro det. Jag är fullständigt övertygad om att läkare är som folk är mest. Det finns skitstövlar inom kåren. Kollegor som bör vara föremål för rättslig prövning, antingen för att de utför kriminella handlingar utanför tjänsten eller för att de faktiskt är så oskickliga eller försumliga i sin yrkesutövning att det kan vara kriminellt. I de senare fallen måste en rättslig prövning undantagslöst föregås av en medicinsk utredning. Men »det finns inte i mitt huvud«, sa narkosläkaren, om påståendet att hon medvetet skulle berövat sin patient livet. Jag förstår henne. Det är inte förenligt med själva kärnan i läkaryrket.
