Att inte våga ta sig fram till den som behöver vård är ett inte helt ovanligt problem, som man konfronteras med både internationellt och nationellt. I dag har de stora hjälporganisationerna såsom Internationella Röda Korset och Läkare utan gränser mycket stora svårigheter att nå dem som verkligen behöver hjälp i staden Homs i Syrien. Frågan är hela tiden när, på vilket sätt och vilka som ska ta risken att ta sig dit ändå. Den som får frågan får svårt att tacka nej utan att samtidigt känna sig feg.
När det vettvilliga skjutandet pågick på Utøya bedömde polisen att säkerheten var för dålig för att sjukvårdspersonal skulle kunna ta sig ut till ön. Samtidigt plockade människor från fritidshus runt omkring upp simmande ungdomar i sina båtar. Detta gjorde det svårt för både polis och sjukvårdspersonal att acceptera påbudet, utan att känna sig fega.
I dag tvingas ambulanssjukskötarna i Sverige emellanåt välja att försöka ta sig fram och undsätta ett brottsoffer, trots att det kan innebära ett hot mot deras egen säkerhet.
Ja, när ska man ta risken och när bör man känna sig feg? Denna fråga kan bara besvaras av den enskilde. Men det underlättar alltid när det finns en tredje part som fattar beslut – såsom polis, brandchef, läkarchef eller vem som nu har ansvar för säkerheten. Det är nämligen lättare att ansvara för andras säkerhet än sin egen, då blir man lite mer försiktig.
Det ska vi andra som bara vill rycka in vara tacksamma för.
