Vad är våra barns liv värda?
Frågan ställdes i förra veckan i Svenska Dagbladets granskning av vaccinationskampanjen mot svininfluensa. Dag efter dag fylldes tidningen med anslående grafik, vittnesmål från narkolepsidrabbade barn avlöstes av rappt skriven prosa om pengar, politik och tisslande myndighetspersoner. Läsaren lämnas knappast i tvivel: insatsen för att stoppa svininfluensan var ett enda stort misstag.
Det är knappast svårt att känna sorg för drabbade familjer. Mycket finns också att lära av 2009 års pandemi. Samtidigt är det viktigt att hålla flera tankar i huvudet, hålla isär lärdom och efterklokhet. Avgörandet om vaccinationskampanjen kom i en tid då det ännu var oklart hur allvarlig influensan skulle bli, eftermälet är komplex materia. »Då vi fattade beslutet visste vi inget om narkolepsi, och inte heller hade man vetat nästan hur mycket vi än hade prövat vaccinet«, sade statsepidemiolog Annika Linde i en intervju i Sveriges Radio apropå artikelserien.
Hade myndigheter snålat med vaccininköp i ett läge där pandemin blivit allvarligare och skördat fler liv hade dagens rubriker sannolikt varit annorlunda: »Varför agerade ni inte medan tid var?«, »Varför var ni inte bättre förberedda?«. Eller likadana, fast med andra konnotationer: »Vad är våra barns liv värda?« Den frågeställningen är, trots allt, vad som ledde myndigheter och makthavare till att satsa miljarder på att få fram tillräckligt med vaccin i första läget.
