Sanningen är att det finns en stor frustration bland många av oss som jobbar som poliser att vår verksamhet är så sluten. Det menade Peter Ågren, ingripandechef på Södermalm i Stockholm, i en intervju i Svenska Dagbladet (30/3) apropå att polisen för tillfället satsar stort på sociala medier.
Jag följer själv några poliser på Twitter. I mitten av april skrev ett yttre befäl om hur en »ung tjej på stödboende löpte amok och skar sig i armarna. Patrull försökte själavårda och lugna. Vidare till vården.« Därtill meddelades att »Man stoppade polisbil och bad om skjuts till psyket. Hade just fått reda på att han hade 6 månader kvar att leva.« Ett annat exempel: »En psykiskt instabil man trodde han var kung av Vitryssland och vägrade betala sin hotellvistelse.«
Hur många som läser ett specifikt inlägg är omöjligt att säga, på Twitter förlorar avsändaren snabbt kontroll över spridningen. Men detta befäl har ett officiellt konto, följs av mer än 4 000 personer och är länkad från polismyndighetens officiella webbplats. Föreställ er den läkare som sedermera tog hand om de omskrivna personerna, att hen hade skrivit exakt samma sak i ett socialt medium? Det hade ansetts djupt oetiskt.
Nog finns det skäl att göra polisverksamheten mindre »sluten«. Men människor som flyttas mellan ordningsmakt och sjukvård är utsatta, bakom ord som »fylleri« och »instabil« gömmer sig sjukdom och lidande. Att vinna popularitet genom att torgföra en medmänniskas psykotiska vanföreställningar är långt över alla gränser.
Publicerad:
Läkartidningen 17/2012
Lakartidningen.se