Primärvården har i dag olika regionala ersättningssystem, vilket gör det svårt att veta vilken sjukvård som produceras på nationell nivå. Det är därför bra att Socialstyrelsen föreslår att även primärvården framöver kommer att rapportera diagnoskoder till Patientregistret (se Debatt, sidan 828). Ett problem är att landstingen har olika system som premierar diagnostik och/eller räknar ut vårdtyngd.
Det amerikanska ACG-systemet (se Debatt, sidan 827) är i dag etablerat i till exempel Skåne och VG-regionen och har visat sig fungera bra i den kliniska verkligheten. ACG beräknar vårdtyngd utifrån diagnoskoder och tar hänsyn till samsjuklighet. En vårdcentrals totala vårdtyngd används för att fördela resurser inom respektive region. En aktuell avhandling av Per Hjerpe har visat att diagnoserna verkligen blir ställda och att eventuella skillnader mellan olika läkare minskar när ACG införs. Ett exempel är diagnosen hypertoni, som steg från 17 till dryga 30 procent på ett år. Det senare ligger också i paritet med var våra patienter torde ligga enligt prevalensstudier.
ACG är inte perfekt, men ett sådant system möjliggör ändå för primvården att delta i det nationella patientregistret och därmed även visa vilken sjukvård som verkligen produceras. Men det är dessvärre inte görligt om några landsting och regioner använder ACG och övriga helt andra fördelningsgrunder. Socialstyrelsen borde dessutom tillsammans med SKL även verka för att vi får nationella ersättningsregler som ett bidrag till en mer rättvisande bild och fördelning över landet.
