Under rubriken »Att bli läkare« finns i New England Journal of Medicine från 3 maj (2012; 366:1655-7) en intressant artikel som behandlar samtal om livets slut (»end-of-life conversation«). Kliniskt verksamma läkare i många discipliner och med olika erfarenhet har sådana samtal ganska ofta men få av oss har fått någon utbildning i denna för läkargärningen så viktiga del. Under grundutbildningen, AT- och ST-utbildningen sker oftast denna utbildning helt informellt i form av observation av kollegors samtal samt »egenträning« i autentiska kliniska situationer. Hur duktiga vi blir på att hantera dessa samtal beror nog ofta mer på personlig fallenhet och intresse än på utbildning.
En utveckling har skett från det att patienter inte varit involverade i beslut som rör insättning eller utsättning av livsuppehållande behandling till att patienter och anhöriga i högsta grad deltar i sådana beslut. Man kan dock diskutera hur beslutsprocessen i dessa ibland svåra avvägningar ska se ut. Det finns data som talar för att många patienter vill ha en mer »läkardriven« beslutsprocess. Att styra beslut i stor utsträckning till anhöriga och patienter är inte alltid synonymt med en bra patientcentrerad vård då patientens autonomi inte bäst tillgodoses av att med ha ett oändligt antal val att göra.
Det finns skrivna riktlinjer för de flesta medicinska åtgärder men knappast alls för samtal om livets slut. Naturligtvis låter det sig inte lätt göras att upprätta sådana riktlinjer, men att uppmärksamma området på ett mer systematiskt sätt i grund- och vidareutbildning är viktigt både för patienterna och för oss själva i vår profession.
