Basvetenskapliga metoder och upptäckter i samspel med klinisk forskning har haft avgörande betydelse för den medicinska utvecklingen under de senaste 100 åren. I detta har forskningsorienterade läkare spelat en oumbärlig roll. Trots att dagens forskning kräver multidisciplinaritet är läkares medverkan i de flesta medicinska forskningssammanhang omistlig. Detta inte minst därför att en läkarutbildning med tidig och djuplodande kontakt med basvetenskap ger en unik grund för att kunna studera kliniskt relevanta problem.
I dag har en avsevärt lägre andel av alla läkare disputerat jämfört med för 25 år sedan. Antalet läkare anställda inom universitet har minskat kraftigt och återväxten är svag. Konsekvenserna blir allvarliga. Allt fler forskargrupper inom »preklin« saknar vardaglig kontakt med vad som kan betecknas som klinisk relevans. Dessutom får läkarstudenter i den tidiga delen av utbildningen otillräcklig kontakt med läkarutbildade personer som på ett relevant och trovärdigt sätt kan placera aktuella basvetenskapliga mekanismer i ett humanbiologiskt perspektiv.
Målsättningen att i läkarutbildningen bättre integrera klinik och basvetenskap är utmärkt. Min erfarenhet är att denna integration hittills så gott som endast skett »framåt« med introduktion av patientkontakt och kliniska fall tidigt i utbildningen. Förekomsten av integration »bakåt«, det vill säga att renodlade grundforskare medverkar i senare delen av utbildningen, är obetydlig. Detta kan innebära att svenska läkarstudenter förlorar intresset för basvetenskap. För att stärka läkarutbildningen tycker jag att universiteten på ett systematiskt sätt bör rekrytera fler grundforskare med läkarbakgrund.
