För några veckor sen skrev Dagens Nyheter om sommarens överbeläggningar på landets sjukhus. Det var i och för sig ingen stor nyhet för oss i slutenvårdens vardag som fixar och trixar med sängplatserna i praktiken.
Socialstyrelsen ogillar förstås överbeläggningar, säkert av samma goda anledningar som vi i vården gör det. Det är bara det att det är vi, inte tjänstemän på en myndighet, som möter människor som det vore värre att skicka hem än att lägga in trots att sängplatserna är slut på papperet. För mig är valet lätt mellan besväret med en extrasäng och att inte ta ansvar för mina medicinska bedömningar. Och jag tror också att en tillsynsmyndighet föredrar hotad patientsäkerhet framför det som absoluta intagningsstopp skulle innebära. Som en sommarvåg av lex Marior. Och feta rubriker därtill.
Generaldirektör Lars-Erik Holms tydliga budskap i artikeln i Dagens Nyheter var att »Överbeläggningar är … något som man i högsta grad kan planera för att inte ha«. Det är ju jätte­bra sagt men inte så lätt som det låter. Antalet vårdplatser under juni, juli och augusti styrs ju i de flesta fall inte av strategiska val utan är något som vårdens verksamheter tvingas till av personal- och budgetskäl.
Så hur fördelas ansvaret för alltför trånga sjukhus under sommaren? Givetvis har vi läkare en skyldighet att jobba smart och kreativt med de knappa resurser som står till buds. Men, det största ansvaret för det årliga sommarspektaklet i slutenvården vilar på politiker och myndigheter som sätter de yttre ramarna för sjukvården i sin helhet.