I maj hörde jag ett program på radio. Det handlade om hur den psykiat­riska vården och primärvården påverkats både av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och behandling av depressions- och ångestsyndrom och av det statliga stödet för KBT-behandling.
Riktlinjerna ska ses som stöd för behandlingsval på gruppnivå, inte nödvändigtvis i det enskilda fallet, vilket ur klinisk synvinkel är rimligt. Behandlingsrekommendationerna bygger på bästa tänkbara evidens och uttrycks i form av en prioriteringsskala från 1–10, där 1 är bästa alternativ och 10 det lägst prioriterade.
När det gäller psykologisk behandling av medelsvår depression har KBT-behandling och interpersonell psykoterapi prioriteringsgrad 2 och psykodynamisk korttidspsykoterapi prioriteringsgrad 3, dvs en hårfin skillnad. Trots marginell skillnad har man enligt radioprogrammet på många håll inom vården uppfattat budskapet från myndigheterna som att endast KBT eller interpersonell psykoterapi är evidensbaserade behandlingsmetoder.
När det gäller läkemedelsbehandling av depression gläds vi över att ha alternativ när ett preparat inte fungerar. Så måste vi väl tänka även när det gäller psykologisk behandling? Människor har ju så olika kognitiv stil och så vitt skilda sätt att bemästra psykisk smärta. Det bör därför vara angeläget att inom sjukvården sträva mot att erbjuda olika behandlingsalternativ även när det gäller psykologisk behandling för att kunna hjälpa så många som möjligt.